det är tomt och förjävligt.
känns som att det går o se igenom mig för att jag har ett så stort hål i mig.
eller så kanske jag bara är osynlig.


du,
jag vet inte.

Satt nyligen och sorterade in mina inlägg i kategorier för jag har tänkt o fixa till min blogg så det blir lite bättre. Därför har jag också den fula menyn med länk-1-2-3 osv, inte klar än så. Men iallafall, Förra inlägget "Ladies First", det ska egentligen inte vara där. och det är störande för det är ett utav de första inläggen jag skrev på bloggen, i början på 2008. Det blev något fel när jag skulle spara inlägget i en kategori. Vet inte vad.


Förra helgen fick jag en total förändring i mitt tänkande om jobbet i Norge. Kom ju fram till att jag inte ville.
På tisdagen ringde en ifrån Volvo Aero och berättade att de hade en plats åt mig och han frågade om jag var intresserad. Jag sa ju som det var, att jag tyvärr hade ändrat mig. Han tyckte det var synd men sen var det inge mer med det. Dock vart det inte så kul o prata med mina lärare sen. Vill inte gå in på det. Men jag tycker inte dom är speciellt snälla. Dom tror dom är det men..
Dom skulle ju ringa o beklaga sig och förklara situationen så jag inte förstört för Montico.
Vadfan tänker man med när man säger något sånt ?

Fredagen vart det avslutning på skolan.
När vi skulle få våra betyg så blev jag också väldigt besviken på mina lärare. Jag är först på klasslistan men fick mina betyg sist. Och då följde dom klasslistan.
Och självklart skulle dom ta upp inför hela klassen att jag är den första som tackar nej till drömjobbet, blablabla. Fuck you..
Det är mitt jävla val och jag ska själv bestämma vilka jag ska berätta det för.
Kändes ju lagom kul att "få skit" inför hela klassen.
Sen skulle dom väl förfina det hela med att dom tyckte jag gjorde ett moget beslut att stanna hemma, jo men visst.. när de bara lyser ur er hur mycket ni tycker jag gjort fel.
Så tack för en så jävla perfekt sista dag.

Men sen kunde det vart något annat. Men det kändes ju som att dom tog mig sist för att jag vart minst värd typ.
Men;
När sani skulle få sina betyg så hade dom en present till honom. En full bobin med svetstråd.
Dom pratade något om att det som utmärker Sani är att han oftast har byxorna långt nere och att hans skärp inte fungerar eller att han inget har. Så därför skulle han få bobinen så han har riktigt rejält skärp.
Till mig hade dom också en present.
Då sa dom något sånthär; Som ni kanske vet så är ju Sani och Sofie tillsammans. Och de kan ju bli lite svårt att få av Sanis brallor när han har ett så rejält skärp.
Och så sträcker han fram en avbitartång till mig.
Alla skrattade jätte mycket såklart. Jag med. Men det var ändå allt innan som de sagt om Norge som gjorde att jag fortfarande var arg.

Så där är ju säkert en anledning till att jag inte kunde vara före Sani.
Men dom kunde ju tagit mig direkt efter Sani .. eller var de meningen att jag skulle känna mig ännu mer dålig för att jag tackade nej.

Snälla lärare som inte tänker på eleverna utan bara tänker på deras rykte.
Jag är arg och jag tycker jag har all rätt att vara det.


När jag kom hem vart jag trött och nere.
Jag gick och la mig, och sov till halv sex.
Då var de dags att göra sig iordning för att vi skulle sticka iväg och grilla.
Jag hade ingen ork, ingen lust och jag var bara trött.
Dels för de som hände i skolan, sen hade jag och Sani tjafsat om något onödigt.
Men de ändrade sig direkt när jag kom ut och vi träffade lite folk. Så kvällen blev riktigt bra!
Vi var ute vid udden, grillade och hade det jätte trevligt. (förrutom alla myggor som var tvungna att vara med)
Sen drog vi hem till mig och Sani för att fortsätta festa.
Runt elva gick vi till hotellet och tjötade där istället. Sen en liten efterfest hemma hos oss igen.
Jag somnade i soffan för jag var så trött. Men vid halv tre gick väl sista personen hem så då kunde jag gå och lägga mig i sängen.

På tåget idag och som vanligt sitter det många invandrare med block och pennor, som också går i skolan.
När jag skulle gå av så ställer sig mannen framför mig åt sidan, räcker ut armen och säger "ladies first". För en kort stund gjorde han mig lite extra glad. Dom är så godhjärtade och ändå så snackar så många massa skit om invandrare.

Som för ett antal veckor sen träffade jag en man ifrån Afrika, Senegal om man inte minns helt fel, han ville låna min tändare och vi började prata lite smått. Sen en gång på tåget träffar jag honom igen. Han berättade massa saker och var nyfiken på mig, vad jag gjorde osv. Jag blir så fascinerad av hur stark vilja invandrare har, dom vill lära sig, dom bryr sig om andra, dom ser livet så positivt. Det är iallafall den uppfattningen jag får och jag blir avundsjuk, faktiskt.

Vi svenskar är mer kalla, egoistiska och ingenting räcker till. Vi är inte ett dugg bättre än invandrare och ändå så är invandrare sämre ?
Jag vet att jag drar alla över en kant men det känns faktiskt som att det är så.
Jag vet att svenskar också är bra, omtänksamma osv och jag vet att invandrare är dåliga också. Vi är människor. Det finns ingen skillnad på oss egentligen, vi ser bara lite annorlunda ut på utsidan.

Beslutsångest är inte alls något främmande och konstigt i min värld.
Velig? Jo visst det är jag också.. Men jag trodde inte jag var såhär velig.

I helgen har jag tänkt väldigt mycket på dethär med Norge. Visst jag har tänkt fram-o-tillbaka enda sen jag fick reda på att dom ville jag skulle ringa. Men speciellt nu i helgen har jag verkligen känt att jag inte vill ha jobbet i Norge.
Jo, jag vill ha det. Jätte gärna. Det skulle vara så jävla kul att få jobba där.
Men med alla jävla omvägar och hinder så känner jag mig inte redo för allt. Jag kanske är vek. Men jag måste göra det som känns bäst för mig. Det är väl klart. Även fast jag missar en väldigt bra chans. Känns de inte okey, så är det inte okey.
Så pratade jag med Sani i söndags om de och han sa efter ett tag när jag babblat massor; "ja, men då har du ju redan bestämt att du inte vill åka".
Och då gick de upp ett ljus för mig, det har jag ju fan.
Och enda sen då har de känts väldigt bra, och då tycker jag att det verkar vara rätt beslut för mig.

Norge kan vänta. Jag tror fullt ut att jag kommer få fler liknande chanser eller kanske tillomed bättre. I Norge eller någon annanstans, kanske så finns de något sjukt bra jobb i Sverige..
Jag har många år kvar, jag är fan 20 bast. Det är inte så mycket.

Jag vill stabilisera mitt liv. Få allt samman så att jag känner mig trygg i mig själv.
Få bättre ekonomi, skaffa körkort och bil, flytta till en bättre lägenhet, skaffa möbler och saker så jag får iordning hemma.
Med en lön får jag allt sånt inom en ganska kort stund. Tiden går fort.
Norge stannar upp sånt. Då får jag istället lägga pengarna på två hyror, räkningar, resor, dyr mat (för jag kommer vara tvungen att handla oavsett om jag tar med mig). Min lägenhet och mitt liv kommer stanna upp tror jag. Jag vill inte vänta några år med att fixa till allting som jag vill fixa till. Sånt som man måste ha pengar till för att kunna ändra.

Min lärare hörde av sig igår för att berätta att Norge ringt och pratat om mig.
Men sen när jag sa att jag ändrat mig så blev han nog inte så glad. Han pratade massor, sen ringde även en annan lärare.. Så de är jobbigt när jag vill helt o hållet tvärt emot vad dom vill. Och dom säger att jag ska ta jobbet.
Vi får se hur det blir. Jag hoppas nästan att jag inte får jobbet. Då blir det mycket lättare än att behöva tacka nej till jobbet.

Jag vet att jag kanske begår ett misstag, men det får jag ta.
Jag är inte psykiskt redo för något sånthär.

Nu är jag äntligen hemma och har fått sova i min egna säng igen!

Jag går sönder inom mig, det är så mycket att tänka på. Jag vet inte alls hur allt ska lösa sig om jag ska jobba i norge. Jag får ont i magen av att bara tänka på nästa vecka. För på måndag åker jag till norge.. och kommer antagligen åka hem på onsdagen. Jag är inte nervös för att gå till jobbet och kolla och snacka med dom där. Jag är bara rädd för allting annat tror jag. Resandet, hur allt funkar i norge, var ska jag äta, hur ska jag hitta, kommer jag ha pengar... osv.
Jag har knappt några pengar nu. Och det är så mycket som jag måste betala känns det som.
Tex så måste jag ha kattmat, det kommer nog inte räcka, jag måste köpa biljetter till och hem från norge (vilket jag nu fixat så jag lånar av Sabine, så hemskt snällt av henne), paintboll nästa vecka om jag ska gå på de, omtentor för det får jag säkert göra, för det gick inte så bra idag, hyra, räkningar....
Hur ska allt gå ihop.

om livet någongång kunde vara simpelt..

-

Det skrev jag förra veckan, orkar inte ändra, för har inte haft lust att blogga och lägga upp det förrän nu typ.
Så iallafall, idag åker jag. Om några timmar..
Jag ska ta bussen härifrån vid elva typ. Sen åker bussen 13.20 ifrån jönköping. Byte i göteborg och sen är jag framme i olso vid halv åtta ikväll. Fyfan säger jag bara. En hel dag går åt till bara att resa. Sen från oslo måste jag åka till kongsberg också. Om jag kommer ihåg rätt så är det en och en halv timmes resa till..

Så på tisdag morgon hänger jag med Sabine till jobbet.. och är där en stund.
Åker tidigaste bussen på onsdagen, 5.40 tror jag de var.. kommer vara antingen i jönköping eller om de var i eksjö runt fyra.. minns inte riktigt.

Uscha, jag ser inte fram emot resan. Men att gå o kolla på jobbet ska bli kul. Jag bara hoppas att jag fattar vad dom säger också. Annars kommer det bli jobbigt.

Nu ska jag fixa iordning mig. Sen ska jag packa klart så jag har med mig allt som behövs. Och sen får vi väl se vad klockan är. Hoppas resan kommer gå fort iallafall, eller att vi sover lite kanske. Hemvägen åker jag ju själv. Så då måste jag ju fördriva tiden på något sätt.

Jag vet inte ens vart jag ska börja.
Det har hänt så mycket under denna veckan och jag är helt kluven. Känner mig inte alls okej eftersom jag inte vet hur jag ska göra med allt.

Måndag är kanske en bra start.
Jag fick ju reda på att jag skulle börja jobba på PE Creative. Samma dag, senare på kvällen, pratar jag med Sabine. Hon gick ju i min klass och har flyttat till Norge för att jobba på Volvo Aero i Kongsberg. Hon säger att dom ska anställa igen och hon berättar att hon nämnt mig och dom vart lite intresserade. Senare under veckan får jag reda på att dom lagt undan en plats och vill verkligen att jag ska höra av mig om jag är intresserad av att jobba där.

Hela veckan har känts riktigt jobbig för de är så mycket att tänka på.
Var ska jag bo?
Hur ska jag ta mig dit?
Vad ska jag göra med mina katter?
Har jag råd?
Vill jag jobba på PE?
Vad händer med mig och Sani?
Vågar jag?
Hur ska jag ens få dit en säng?

Det där är väl bara en procent av allt som går runt i mitt huvud just nu känns det som.
Jag har pratat med Pelle och Filip på jobbet, med Sani, med mamma och pappa, med Sabine. Men det känns inte bättre för det. Klart, samtalet med Sabine vart väldigt lugnande för stunden. Hon har ju gått igenom allt de jobbiga helt själv för två veckor sen ungefär. Det är ett otroligt stöd att hon redan är där. Hade hon inte vart där så hade jag nog redan fegat ut.
Men iallafall, i torsdags pratade jag också med någon från Volvo Aero.
Dom vill att jag ska komma dit, kolla läget och prata och så.
Så om det är lugnt så blir de nog nästnästa måndag. Inte nu på måndag alltså.
Måste ju kolla så att jag kan gå ifrån jobbet och så ville jag gärna åka dit med Sabine så att man kan känna sig trygg. Hemvägen kan jag åka hem själv.

Det är ju så jävla typiskt att något sånthär ska hända. Precis samma dag som jag fick reda på att jag skulle börja jobba på PE. Åhhhhhh, jag blir tokig.
Jag vill bara ha någon vid mig sida som säger åt mig vad jag ska göra och inte göra. Detta går inte i mitt huvud.

Men jag vill verkligen! Det verkar så jävla häftigt. Svetsa flygplansmotorer. Fan va häftigt. Svetsarna röntgas direkt efter man svetsat. Det är seriöst, mycket krav och det måste vara bra. Det är ju något sånt jag vill göra. Och efter några dagars tänkande så vill jag det så mycket.

Nu har jag ett problem som stoppar i princip allt. Och det är mig själv.
Jag är ganska bekväm av mig antar jag. Eller hur man nu ska säga.
Jag trivs i Eksjö. Det är lagom stort för mig, och jag kan tänka mig att bo här en ganska lång tid, inte hela livet men.. Jag vill inte flytta till typ göteborg och stockholm eller något liknande som fan nästan alla vill göra. Känns som att alla man känner vill bort från Eksjö så fort som möjligt. Och inte bara Eksjö, känns som att det är så överallt i vilken stad man än kommer till, eller mindre stad eller ställe kanske man ska säga.
Nu vet jag ju inte hur stort Kongsberg är, men grejen är; att flytta till ett helt annat land, då vet man verkligen ingenting.
Så jag vet att jag lätt skulle kunna fega ur denna situationen.
Men jag vill bara göra det. Oavsett vad som händer.
Jag måste ju göra något sånthär någongång i mitt liv, annars kommer jag ju aldrig utvecklas som person. Så varför måste det vara så svårt nu.
Jag vill stänga av min hjärna och bara slippa alla jobbiga tankar.

Ska försöka fokusera på endast en sak. Jag ska bara dit och kolla på jobbet. Efter det vet jag mer och då kan jag tänka mera på de jobbiga. För då kanske jag vet om jag säkert får jobbet och om jag ska ta det också. Hoppas jag.

Fan, kom redan på en annan sak.
Tenta om en vecka.
hur fan ska jag klara det ? ååååååh

Fan vad kallt det är ute. Och det blåser kallt som in i också.
Usch, fryser inne, fryser ute.
Men inte fan tänker jag sätta på elementena igen.
Hellre en extra tröja eller filt eller något.

Prövningen igår gick bra, eller ganska bra.
Jag var ganska lugn på morgonen. När vi kom till skolan var det segt att vänta på att få börja. Force-snubben var lite sen så vi fick vänta ett tag. Jag blev typ stressad för att jag ville köra igång direkt. När Force-snubben kom så snackade vi lite allmänt om vad som gällde och sen fick vi gå ut i verkstaden och börja.
Jag började med aluminium-röret. Det gick så sjukt bra, blev jätte nöjd med den svetsen.
Körde på direkt med de rostfria-röret, kändes bra när jag var klar.. Väntade en stund innan jag stängde av rotskyddsgasen. Det kändes som en lååång tid, även fast det bara var några få minuter. Stänger av gasen, pillar upp tejpen för att kunna se på insidan. Det såg bra ut förrutom en miss i en omstart.
Säger till att jag måste laga och force-snubben kollar. Nu däremot blev jag sjukt nervös. Eller jag vet inte om jag var det. De enda jag tänkte var "fan fan fan fan fan fan" osv.. Mina händer skakade som fan när jag skulle märka ut var jag skulle slipa och laga. Henke(en lärare) stod bredvid och skrattade åt mig när jag knappt kunde hålla speglen stilla.
Tog massa djupa andetag och körde igång.
Så farligt mycket skakade jag inte när jag slipade eller svetsade som tur var.
Och det gick bra, jag fick med kanterna. Och när force-snubben sa; "Det ser väldigt bra ut" så blev allt okey igen.
Så nu ska jag bara vänta på svaren från röntgen också, han trodde det skulle vara klart på måndag eller tisdag.
Har pluggat lite på aluminium delen inför tentan. Men det är fan jätte svårt. Boken är svår att förstå. Så jag vet inte alls hur det kommer gå. Men har ju två veckor på mig nu så.

Idag skulle jag till vårdcentralen för att kolla mitt blodtryck och snacka om min urinvägsinfektion.
Hade inte vilat när jag kom dit men vi tog blodtrycket med en gång ändå. Och de låg på 140/80. Så hon sa att det var helt okej eftersom om jag hade vilat ett tag innan så skulle det vara ännu lägre. Så det är skönt.
Och förförsta gången så kändes det bra att vara på sjukan. Alltid annars när jag vart där så har jag känt mig dumförklarad och att läkarna jag träffat vart otrevliga. Men hon jag träffade idag var jätte schysst.
Om urinvägsinfektionen sa hon ungefär; "Att du får det är ju för att du är du. Att du kanske har någon slemhinna som bakterierna trivs i. Och har man lätt att få det så kan man ha det hela livet." Så det lät ju inte så kul. Men det slutatde med att jag fick den långtidsbehandlingen med antibiotika som är i nästan ett halvår. Plus att jag fick några andra tabletter som ska vara surgörande eller liknande. Jag hoppas att detta hjälper nu. Och att jag slipper eländet efter detta halvåret. Annars skulle jag återkomma och så får vi väl se vad vi kan göra då. Då ska jag också ha samma läkare, en sak som är säker.


Så sugen på att klippa mig nu också.
Sorken om du ser detta så får du pusha mig lite! hehe
så man får det gjort någongång.

samla moooooood.

♥ i love you guys ♥

Shit vad trött jag var imorses.. Första ringningen på mobilen orkade jag inte gå upp o trycka snooze (jag har mobilen på datorbordet, en bit bort från sängen) Iallafall jag lät den ringa klar, den jävla jobbiga signalen, men jag orkade verkligen inte, det tog emot sjukt mycket. Somnar om och så ringer det ju igen. Tror nästan att katterna blev lite sura, på mig och på den dumma saken som vibrerar mot bordet och låter otroligt jobbigt högt på morgonen. Dom puttade på den så den hamnade så de lät ännu mera mot bordet. Och jag tänkte; stackars Sani som ska sova till sju och blir väckt för att jag inte orkar gå upp när det ringer..
Hasar mig ut till köket och de kändes bara för jobbigt.
Usch vad jag hatar en morgon som denna.

Nu sitter jag här med mitt kaffe, har haft mycket tid vid datorn idag, känns skönt, och jag har blivit mycket mer positiv till denna dagen. Blev klar med sminkandet o allt skit vid kvart över sex så det är nice.
Förstår inte en sak. När man orkar ta sig upp när klockan ringer utan att snooza eller något, då är man nästan alltid segare och blir inte klar förrän strax innan sju. Iallafall blir det så för mig. Och det är så konstigt, för hur kan man orka fixa iorning sig snabbare när man är sjukt trött och allt känns piss. Det är knas.

Jag har problem att bestämma mig om jag ska klippa mig eller inte. Jag vill, jag vill så sjukt mycket, men samtidigt så vill jag inte heller. Eller snarare vågar tror jag. Jag frågade Sorken igår om hon skulle vilja klippa mig. Tror att hon och lite hjälp från freddy kan bli betydligt bättre än att gå till en vanlig vardaglig frisör liksom. Men sen är det ju det, vågar jag, vågar hon.. haha. Vadfan ska vi göra om det blir skitfult ?
Får köpa en peruk innan ifall det händer något...


På fredag är det Valborg.
Jag vill grilla, dricka lite, kanske vara ute vid udden, om de grillstället finns kvar.. Och jag läste igår att det skulle bli bra väder enda fram tills valborg och hela dagen på fredag så. Men så ser man ju hur det ser ut ute nu. Grådassigt och regnigt.
Och nu säger Sorken att de ska va kasst väder enda till torsdag. Vad fan!
Nu känner jag att den negativa energin sakta kommer tillbaka..

bajs, men om någon vill sitta o grilla med mig i dassigt väder så säg till! ehum..
vi kan ju hoppas på bra väder iallafall..
..eller, låtsas som att det regnar..

Nu är det bara en och en halv vecka kvar till prövningsdag.
Fem praktiska dagar..
Och jag klarade ETT rostfritt rör idag.
Känns lite osäkert men hoppas att det ska gå bra.
Ska lägga på både rostfritt och aluminium så det kommer bli lite stressigt.
Känner mig inte så taggad på att lägga prövningarna, och verkligen inte att tenta av de sen heller.. Måste börja bli lite mer effektiv igen, göra fler övningar på svetsdagarna och börja plugga igen.
Vi hade ju tentan i produktionsteknik i fredags. Jag klarade mig precis och fick G. Hade 36,5p och godkänt var 35p. Hade jag inte läst de lilla jag gjorde så hade jag nog inte klarat de. Som tur var så fick vi ju en timme i skolan innan provet som vi kunde öva.
Tentorna för svetsarprövningarna är ju ännu viktigare att klara. För om jag missar en så kostar de ytterligare 500 spänn att tenta om. Och det är ju inte så kul när jag ska lägga ut 8000 kr på dessa två nu.
Jag kommer inte ha råd att misslyckas för den delen heller, har precis råd med det denna månaden.. Och då hjälper pappa mig lite också. Tack!
Men vadfan gör jag om jag missar själva prövningen, 3500 kr..
Isf måste jag lära mig att hosta upp lite pengar eller något..

Just de ja, Pelle ringde mig i förra veckan..
Kanske blir det lite extra jobb någon helg nu snart.. Det är behövligt!
Och om jag fattade rätt så kanske jag har lite jobb där i sommar.. Det är ju en början iallafall.
Så jag hoppas som tusan på att när han väl ringer så finns det sjukt mycket att göra så jag måste jobba massor i sommar.. Jag behöver verkligen det. För jag har inget jobb efter skolan.. Och jag vill verkligen inte bli arbetslös igen.. Gå tillbaka till socialen och leva snålt. Fast sen har jag mig själv att skylla.. har ju inte sökt något jobb alls så. Jag har nog hoppats lite för mycket på att jag ska få jobb på PE.. inte bra inte bra.

Påtal om något helt annat, så har jag fått årets första solbränna.. eller snarare bonnabränna.
Satt ute på balkongen i säkert tre timmar i söndags.. Skit skönt var det. Trodde dock inte att det skulle synas..

Träna..
Ja de gick ju som alltid.. tränar en gång och är jätte taggad på att fortsätta tills latheten sätter sina spår igen.. Vilket tar typ en dag sen är man där igen.
"Ska jag springa idag?"
"Nä, tar det imorgon..
..eller kanske lite senare."

Men IMORGON.. Då ska jag springa..
ehum..

Någon får komma hit o slå mig, muta mig med pengar eller locka mig med godis eller vadsomhelst..

Nu ska jag kolla på nya avsnittet av Desperate Housewives!
yaay!

Igår bestämde jag mig för att springa idag efter skolan. Oavsett om Sani skulle följa med eller inte.
För vi har planerat att vi ska börja springa när snön smälte bort, men det har aldrig blivit av och vi har bara skjutit upp det heeela tiden. Så lätt att göra det, speciellt när man inte tränat på flera, flera månader.

Satte mig och spelade lite på keyboarden när jag kom hem från skolan. Vid halv fem stack jag iväg för att springa. Gick en bit för att komma till hunsnäsen, (sjön vid campingen här i eksjö.)

Jag var så otroligt motiverad till att springa, jag tror jag aldrig presterat så bra, iallafall på första träningspasset när man inte tränat på så länge. Jag försökte hela tiden tänka positiva saker och strunta i att det var jätte jobbigt att andas, att fötterna, benen och nacken gjorde ont. Jag tänkte typ töntiga saker som; "jag klarar dethär", "jag klarar lite längre",  "ju längre jag springer desto snyggare blir jag".
I uppförsbackarna upptäckte jag att om man blundar så ser man inte hur jobbig backen är och det blev mycket lättare att springa. Suveränt!
OCH jag klarade att springa HELA vägen runt sjön. Från de start och stopp-ställena som jag bestämde mig för innan jag började. Jag är så jävla stolt över mig själv!

När jag stannade kändes det så otroligt skönt, gick lite halvlugnt och de kändes som ett rus genom hela kroppen som började i fötterna och gick uppåt. Jätte skönt. Sen efter det var de som att gå på moln, kände mig så lätt.

Nu ska jag bara fortsätta springa.
Annars kommer jag ju bli tjock, och det vill jag inte hehe.
Och nästa gång jag springer så hoppas jag att jag kan springa hela vägen runt igen, annars kommer det kännas kasst. Jag menar, jag klarade ju det idag, även fast det var sjukt jävla jobbigt vissa stunder.
Då ska jag fan klara det igen också.

Så otroligt jävla trött idag, känner inte för att svetsa samma läge hela dagen igen heller. Så idag ska jag fan klara dedär jävla PF-läget! Var ju så nära igår, men nähä. Lärarna skrapade, lös med stark lampa och höll på ett tag, tillslut hittar dom ett smältdike med för skarp kant. BUHU! Va jobbigt. Som Lalith sa; "Du får göra om och denna gången se till att de blir rätt från början." Japp, så snälla är våra lärare hehe.

Fan de händer grejer här på gården.
Iförrgårkväll när jag o Sani kollade på film så hörde vi massa liv, lät som hundar, så vi struntade i det. Efter en stund började de blinka som fan utanför och när vi kollar så är de fyra poliser och någon snubbe som sitter intill huset omringad. Vi tror de var någon tjuv, för dom kollade cykelställen och så var de någon moppe som hade fått skador.
Sen igår när vi var ute med katterna så kommer någon snubbe på moppe, Stannar jätte nära mig, katten blir livrädd och springer iväg en bit. Snubben på moppen har en bit hasch i munnen och en limegrön bong i handen.
Han står där o snackar något flumm med någon i telefonen och sen bara sticker. Haha, de var så lustigt att se.

Katterna tyckte nog att det var lite skoj att vara ute, fast när vi skulle upp igen så blev Nemi skitskraj inne i trapphuset och jamade så mycket. Kände sig så taskig mot henne.

Nä nu måste jag plocka fram frukost så vi hinner,

lustig dröm inatt..
jag var på massa olika stället och jag träffade mängder med olika typer av människor.
Någon tjej som dansade och hade massa roliga/konstiga saker för sig. Det var precis som att hon dansade inför en stor publik men det var bara jag där. Och jag sprang efter och tillslut duckar hon ner och säger att hon behöver min hjälp, men det får jag aldrig veta vad det var för sen kommer jag ut och hon är borta, jag är full, kommer till någon fest där massa människor ligger däckade på golvet, sen helt plötsligt är jag ute vid någon slags innegård. Jag kommer till en trappa ner till en källare, bakom mig kommer en kille som slänger en massa småpåsar med droger på mig och han säger "jag pallar fan inte dethär mer". Drogerna hamnade innanför min tröja men jag tar ut dom och säger att jag inte kan hjälpa honom med det och han får tillbaka sina saker. En annan tjej kommer fram och sätter sig i trappan, börjar snacka med mig och frågar om detta stället är säkert, och efter det säger hon bra då kan vi ta varsin spruta. Jag sa näääee, det är inget för mig och så går jag vidare.
Jag vet att de hände så mycket mer, men jag kan inte komma ihåg riktigt vad det var.
Men de sista som hände som jag kommer ihåg var att jag hade vart o handlat, men jag hade glömt köpa ciggaretter. Så jag ska gå till hemköp igen, men denna gången är vägen mycket krångligare. Jag går i en jätte brandt backe precis som att jag går runt uppför ett berg. Högre och högre, nedanför är det bara vatten runt, och en massa konstiga träd. På vägen kommer det upp en massa träd på vägen också, och jag blir tvungen att klättra över allt. Men när jag är på träden så leder dom ut mig mot kanten och jag tappar balansen och ramlar. Det var så sjukt högt, jag föll i flera minuter och jag hann och tänka en massa på hur jag skulle göra för att försöka överleva. Klarar av att undvika träden och träffar vattnet. Det gjorde skitont i fötterna men jag klarade mig. När jag ska ta ett simtag upp så inser jag att jag sitter fast i något tjock lera. Jag kan inte andas och inte röra mig. Jag försöker allt jag kan för att försöka gräva mig upp. Paniken ändrades till ett lugn och jag kunde hålla andan utan problem, lättare o lättare blev det att gräva sig upp. Men jag kommer inte alls ihåg om jag kom upp eller inte. Eller så kanske jag vaknade innan jag vet inte.


Shit de blev mycket text..
jaja, tycker iallafall om sånna drömmar då de händer mycket, och man kommer ihåg mycket.

Snart måste jag gå, blä jag orkar inte!
Louise är ju här! Hoppas dena dagen går fort som tusan!
Plus att jag vill sluta tidigare än fyra!

Denna helgen kommer bli nice,

Jag drömde att jag spelade basket.

Så vi fick reda på svaret från Force-gubben idag.
Om vem som gick vidare till kvalificeringen till Yrkes-SM.

Jarmo o Lalith snackade kort utanför klassrummet.
Sen kom dom in och sa;
"Vi har fått reda på svaret ifrån era bitar till yrkes-SM"
"Ingen av bitarna var bra...

Kommer knappt våga öppna balkongdörren idag.
Det står -26, inte konstigt att det var så jävla kallt när jag gick upp och upptäckte att vi glömt och stänga fönstret i köket igårkväll efter matlagningen. BURR!

Det första jag fick göra idag var att torka upp alkohol på bordet och golvet här innne i rummet. Tät och snorig som jag är låg jag på alla fyra och stönade och stånkade, fick ta pauser för att få lite luft.
Fattar inte att allt ska vara så otroligt jobbigt när man är sjuk. doh, man är sjuk, men ändå.
Jag vill kunna göra saker.. kunna orka stå upp och hjälpa Sani med maten liksom.

just de ja, onsdagen där. Fortsättning på tävlingen.
Det gick ganska så bra, PE-läget slapp vi göra! Sicken tur!
Jag blev klar strax efter frukost. Jag hade sagt till Jarmo att jag nog var tvungen att gå hem efter jag var klar för jag började må rikitgt dåligt, UVI igen. Sucks.
Jag går hem, de andra i tävlingen fick svetsa en plåt på 12mm, PE-läge..
det hade visst tagit nästan hela dagen för dom. Så ja jag kan nog räkna bort mig ifrån tävlingen. Fast de gör inte så mycket, jag tror inte jag skulle ha någon chans ändå, så det är bättre någon annan som verkligen vill och kommer ta de seriöst går vidare :)

Tordagen blev jag bättre och gick till skolan för att ha en halvdag teori och gå igenom aluminium. Sen fick vi sluta och fredagen hade vi egna studier. Jag började bli förkyld på torsdagen med och har vart de sen dess. Idag känns det lite bättre iallafall.

Kanske kan orkar hitta på något ikväll. Men vi får se.

Igår fixade Sani lite med att borra och sätta upp lite saker på väggarna. Mycket fint blir det!
Känns mycket trevligare och finare.

Äntligen har katterna lugnat ner sig också, dom har levt rövare hela morgonen. Fattar inte hur Sani kan sova haha. Dom låg så tysta i köket innan när jag var och hämtade mera kaffe.
Nemi måste ha tagit uppåttjack eller något liknande. Hon vart helvild och hennes hjärta bankade som aldrig förr. Eller så kanske hon har slickat i sig lite av alkoholen som låg på golvet jag vet inte hur länge inatt.
Hon äter ju det mesta, så varför skulle hon inte tycka om alkohol. Knaskissen.

Bara för man skrev att hon är lugn, så kommer hon hit och jamar som fan.
haha Whatever, have a nice catfree day.