Beslutsångest är inte alls något främmande och konstigt i min värld.
Velig? Jo visst det är jag också.. Men jag trodde inte jag var såhär velig.

I helgen har jag tänkt väldigt mycket på dethär med Norge. Visst jag har tänkt fram-o-tillbaka enda sen jag fick reda på att dom ville jag skulle ringa. Men speciellt nu i helgen har jag verkligen känt att jag inte vill ha jobbet i Norge.
Jo, jag vill ha det. Jätte gärna. Det skulle vara så jävla kul att få jobba där.
Men med alla jävla omvägar och hinder så känner jag mig inte redo för allt. Jag kanske är vek. Men jag måste göra det som känns bäst för mig. Det är väl klart. Även fast jag missar en väldigt bra chans. Känns de inte okey, så är det inte okey.
Så pratade jag med Sani i söndags om de och han sa efter ett tag när jag babblat massor; "ja, men då har du ju redan bestämt att du inte vill åka".
Och då gick de upp ett ljus för mig, det har jag ju fan.
Och enda sen då har de känts väldigt bra, och då tycker jag att det verkar vara rätt beslut för mig.

Norge kan vänta. Jag tror fullt ut att jag kommer få fler liknande chanser eller kanske tillomed bättre. I Norge eller någon annanstans, kanske så finns de något sjukt bra jobb i Sverige..
Jag har många år kvar, jag är fan 20 bast. Det är inte så mycket.

Jag vill stabilisera mitt liv. Få allt samman så att jag känner mig trygg i mig själv.
Få bättre ekonomi, skaffa körkort och bil, flytta till en bättre lägenhet, skaffa möbler och saker så jag får iordning hemma.
Med en lön får jag allt sånt inom en ganska kort stund. Tiden går fort.
Norge stannar upp sånt. Då får jag istället lägga pengarna på två hyror, räkningar, resor, dyr mat (för jag kommer vara tvungen att handla oavsett om jag tar med mig). Min lägenhet och mitt liv kommer stanna upp tror jag. Jag vill inte vänta några år med att fixa till allting som jag vill fixa till. Sånt som man måste ha pengar till för att kunna ändra.

Min lärare hörde av sig igår för att berätta att Norge ringt och pratat om mig.
Men sen när jag sa att jag ändrat mig så blev han nog inte så glad. Han pratade massor, sen ringde även en annan lärare.. Så de är jobbigt när jag vill helt o hållet tvärt emot vad dom vill. Och dom säger att jag ska ta jobbet.
Vi får se hur det blir. Jag hoppas nästan att jag inte får jobbet. Då blir det mycket lättare än att behöva tacka nej till jobbet.

Jag vet att jag kanske begår ett misstag, men det får jag ta.
Jag är inte psykiskt redo för något sånthär.