Jag har funderat på det så många gånger nu, jag kan liksom inte sluta tänka när jag väl börjar.

Enda sen jag såg filmen 127 Hours har dessa tankar bara kommit tillbaka och jag vet inte varför jag inte kan släppa det. Och det var ändå tre veckor sen jag såg den!

Spolier, men det struntar jag i..
Filmen handlar om en äventyrare som ramlar ner i en bergsskreva och fastnar med armen. Efter ett antal timmar bestämmer han sig för att han måste amputera armen, för att ens kunna överleva.
Först knäcker han av båda benen i armen för att sen kunna skära av armen med en liten slö fickkniv! (AJ!)

Med tanke på att filmen är baserad på en sann historia så tror jag att det är den största anledningen att jag inte kan sluta tänka på det.
Att man ens kan klara av att göra något sådan måste ju bara betyda att man har en jävla livsvilja. Jag tycker det är helt ofattbart! Och ännu mer otroligt är det när han först satt fastklämd i fem dagar!

Bara under tiden jag skrivit detta lilla har jag stannat upp flera gånger och bara börjat sväva in bland dessa jävla tankar igen. Nu tycker jag detta inlägget ska hjälpa mig att släppa detta!
Jag tycker verkligen att det är hemskt!

Här är ett klipp från när Aron beskriver hur han tog sig loss, helt sjukt!

Silas;
-Death is no big deal because life is just... blah, blah, blah.

Andy;
-Look, life is just blah, blah, blah. You hope for blah. And sometimes you find it.
But, mostly, it's blah and waiting for blah. And hoping you were right about the blahs you made.
And then, just when you think you've got the whole blah damn thing figured out and you're surrounded by the ones you blah, death shows up.
And blah, blah, blah...