Igår bestämde jag mig för att springa idag efter skolan. Oavsett om Sani skulle följa med eller inte.
För vi har planerat att vi ska börja springa när snön smälte bort, men det har aldrig blivit av och vi har bara skjutit upp det heeela tiden. Så lätt att göra det, speciellt när man inte tränat på flera, flera månader.

Satte mig och spelade lite på keyboarden när jag kom hem från skolan. Vid halv fem stack jag iväg för att springa. Gick en bit för att komma till hunsnäsen, (sjön vid campingen här i eksjö.)

Jag var så otroligt motiverad till att springa, jag tror jag aldrig presterat så bra, iallafall på första träningspasset när man inte tränat på så länge. Jag försökte hela tiden tänka positiva saker och strunta i att det var jätte jobbigt att andas, att fötterna, benen och nacken gjorde ont. Jag tänkte typ töntiga saker som; "jag klarar dethär", "jag klarar lite längre",  "ju längre jag springer desto snyggare blir jag".
I uppförsbackarna upptäckte jag att om man blundar så ser man inte hur jobbig backen är och det blev mycket lättare att springa. Suveränt!
OCH jag klarade att springa HELA vägen runt sjön. Från de start och stopp-ställena som jag bestämde mig för innan jag började. Jag är så jävla stolt över mig själv!

När jag stannade kändes det så otroligt skönt, gick lite halvlugnt och de kändes som ett rus genom hela kroppen som började i fötterna och gick uppåt. Jätte skönt. Sen efter det var de som att gå på moln, kände mig så lätt.

Nu ska jag bara fortsätta springa.
Annars kommer jag ju bli tjock, och det vill jag inte hehe.
Och nästa gång jag springer så hoppas jag att jag kan springa hela vägen runt igen, annars kommer det kännas kasst. Jag menar, jag klarade ju det idag, även fast det var sjukt jävla jobbigt vissa stunder.
Då ska jag fan klara det igen också.