Jag vet inte ens vart jag ska börja.
Det har hänt så mycket under denna veckan och jag är helt kluven. Känner mig inte alls okej eftersom jag inte vet hur jag ska göra med allt.

Måndag är kanske en bra start.
Jag fick ju reda på att jag skulle börja jobba på PE Creative. Samma dag, senare på kvällen, pratar jag med Sabine. Hon gick ju i min klass och har flyttat till Norge för att jobba på Volvo Aero i Kongsberg. Hon säger att dom ska anställa igen och hon berättar att hon nämnt mig och dom vart lite intresserade. Senare under veckan får jag reda på att dom lagt undan en plats och vill verkligen att jag ska höra av mig om jag är intresserad av att jobba där.

Hela veckan har känts riktigt jobbig för de är så mycket att tänka på.
Var ska jag bo?
Hur ska jag ta mig dit?
Vad ska jag göra med mina katter?
Har jag råd?
Vill jag jobba på PE?
Vad händer med mig och Sani?
Vågar jag?
Hur ska jag ens få dit en säng?

Det där är väl bara en procent av allt som går runt i mitt huvud just nu känns det som.
Jag har pratat med Pelle och Filip på jobbet, med Sani, med mamma och pappa, med Sabine. Men det känns inte bättre för det. Klart, samtalet med Sabine vart väldigt lugnande för stunden. Hon har ju gått igenom allt de jobbiga helt själv för två veckor sen ungefär. Det är ett otroligt stöd att hon redan är där. Hade hon inte vart där så hade jag nog redan fegat ut.
Men iallafall, i torsdags pratade jag också med någon från Volvo Aero.
Dom vill att jag ska komma dit, kolla läget och prata och så.
Så om det är lugnt så blir de nog nästnästa måndag. Inte nu på måndag alltså.
Måste ju kolla så att jag kan gå ifrån jobbet och så ville jag gärna åka dit med Sabine så att man kan känna sig trygg. Hemvägen kan jag åka hem själv.

Det är ju så jävla typiskt att något sånthär ska hända. Precis samma dag som jag fick reda på att jag skulle börja jobba på PE. Åhhhhhh, jag blir tokig.
Jag vill bara ha någon vid mig sida som säger åt mig vad jag ska göra och inte göra. Detta går inte i mitt huvud.

Men jag vill verkligen! Det verkar så jävla häftigt. Svetsa flygplansmotorer. Fan va häftigt. Svetsarna röntgas direkt efter man svetsat. Det är seriöst, mycket krav och det måste vara bra. Det är ju något sånt jag vill göra. Och efter några dagars tänkande så vill jag det så mycket.

Nu har jag ett problem som stoppar i princip allt. Och det är mig själv.
Jag är ganska bekväm av mig antar jag. Eller hur man nu ska säga.
Jag trivs i Eksjö. Det är lagom stort för mig, och jag kan tänka mig att bo här en ganska lång tid, inte hela livet men.. Jag vill inte flytta till typ göteborg och stockholm eller något liknande som fan nästan alla vill göra. Känns som att alla man känner vill bort från Eksjö så fort som möjligt. Och inte bara Eksjö, känns som att det är så överallt i vilken stad man än kommer till, eller mindre stad eller ställe kanske man ska säga.
Nu vet jag ju inte hur stort Kongsberg är, men grejen är; att flytta till ett helt annat land, då vet man verkligen ingenting.
Så jag vet att jag lätt skulle kunna fega ur denna situationen.
Men jag vill bara göra det. Oavsett vad som händer.
Jag måste ju göra något sånthär någongång i mitt liv, annars kommer jag ju aldrig utvecklas som person. Så varför måste det vara så svårt nu.
Jag vill stänga av min hjärna och bara slippa alla jobbiga tankar.

Ska försöka fokusera på endast en sak. Jag ska bara dit och kolla på jobbet. Efter det vet jag mer och då kan jag tänka mera på de jobbiga. För då kanske jag vet om jag säkert får jobbet och om jag ska ta det också. Hoppas jag.

Fan, kom redan på en annan sak.
Tenta om en vecka.
hur fan ska jag klara det ? ååååååh